Qin

Våren 1961, några år före kulturrevolutionen, reste Cecilia Lindqvist till Beijing för att studera kinesiska och lära sig spela det urgamla stränginstrumentet qin (uttalas ch´in). Då visste hon ännu ingenting om dess märkliga toner, namn och inskriptioner, och hon hade aldrig hört de sagor och berättelser som musiken återger. Men bland hungriga studenter och äldre kinesiska lärde kom hon snart i kontakt med en uråldrig tradition.
Att spela qin var i det gamla Kina en sorts meditation, ett sätt att befria sig från världen och hitta en väg till visdom. Det var den bildade överklassens främsta instrument. Men också för trötta ämbetsmän, förvisade oppositionella och fattiga poeter erbjöd qin en tillflykt undan en hård värld och visade vägen till den kinesiska kulturens hjärta.