I denna andra del av Fyhrs genomgång av svensk skräcklitteratur rör vi oss i främst 1900-talets brokiga utgivning. Även nu är det brokigt och mycket att ta in. Men den här gången uppstår brokigheten snarare i det överflöd av källor och exempel som finns att tillgå, än i det stora tidsmässiga avstånd som genomsyrade min läsning av del 1.

En skillnad det medför är att där Fyhr tidigare kunde ägna enorma sidantal åt en enda berättelse, "skummar" han nu istället berättelserna för att allt ska rymmas och förskjuter samtidigt fokus till en samhällskritik som för varje avsnitt blir allt mer påträngande. Det är förstås inte ointressant att följa hur styvmoderligt skräckgenren behandlats av både akademiker och recensenter och de uppblossade moralpanikerna på t ex 70- och 80-talen, vilka bidrog till att allvarligt inskränka genrens möjligheter att tas på allvar. Men det blir snabbt lite löjeväckande när Fyhr uppenbarligen inte kan låta bli att skicka gliringar till "vänstern", genusvetenskap/feminism och beskriver "socialrealism" som Stalinist-anstruket (trots att han nog mycket väl förstår att begreppet sedan lång tid tillbaka handlar om helt andra saker än att hylla kommunism. (Ett exempel är när han drar paralleller mellan John Ajvide Lindqvist och Sjöwall Wahlöö utifrån de senares vänsterpolitiska agenda i syfte att förklara varför den förres skräckromaner plötsligt erkänns som "god litteratur" efter decennier av smutskastande av skräckgenren.) Visst har Fyhr poänger i en del av det han tar upp - t ex kontrasten mellan vänsterns fördömande av skräckgenren på 70-talet och dess nutida hyllningar av genren. Men ibland ramlar han över gränsen mellan det sakliga och det raljerande.

Detta till trots är det intressant läsning. Genomgången från 70-tal och framåt är fylld av igenkänning och jag kan följa min egen resa genom genren, samtidigt som det är oerhört fascinerande att se hur författare än idag lånar friskt av varandra och ur tidigare verk. Det visar en organisk utveckling som jag gärna sett Fyhr utforska mer ingående. Införlivat i detta är de närmast parallella, skräcklitterära världar som uppstår i början av 2000-talet mellan "det erkända", representerat av författare som Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg och deras skuggrepresentanter som Philip Arcan, Johannes Källström, vilka har fått se sig omsprungna och bortsållade, trots att de i allt väsentligt (enligt Fyhr, åtminstone) är författare vars verk möjliggjort de förstnämndas karriärer.

Fyhr har skrivit ett intressant referensverk i två volymer om en smal genre som förtjänar att lyftas mer än den hittills gjorts. Kanske är det stora värdet i detta att Fyhr öppnat dörren på vid gavel och släppt ut de litterära skeletterna ur Nekropolis och äntligen gett dem en röst.

Ibland är att någon gör något viktigare än hur det sker.